naostyle

Jag är trött på det här. Att aldrig veta när det är nog och när jag borde försöka mer. När jag borde hålla käft och när jag borde fortsätta prata. Vad jag borde och inte borde prata om. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad som duger och inte duger. Javisst, alla säger olika saker, alla tycker olika, det betyder att jag själv måste hitta min standard. Kanske när det gäller hantverk. Men när det gäller konversationer och socialt samspel, då vet jag inte. Då behöver jag ett facit eller någonting. Jag vet inte hur jag ska göra. 

Jag gillar inte förändringar. Det blir ännu tydligare nu när jag ser hur saker har förändrats det senaste halvåret. Saker som jag inte ens har att göra med gör mig ledsen. Jag har hela tiden tänkt att jag inte ska vara så dum att jag kollar din profil, för det kommer jag bara må dåligt av. Men nu gjorde jag det ändå. Och javisst börjar jag gråta. Du har förändrats, i alla fall på utsidan, men kanske är det bra. Ni verkar inte vara hop längre, visst känner jag någon liten glädje någonstans men ändå blir jag ledsen, jag hoppades att det skulle hålla, så du kunde vara glad och känna dig älskad. Det verkar inte som du haft mycket lycka i dit liv men någon gång ska du väl få ha det. Men vad vet egentligen jag.

   Jag vet inte riktigt om jag är redo att börja prata med dig igen, om det är det jag borde eller om du ens vill det. Jag vet bara att du varit en av dom bästa saker som hänt mig, det är så mycket jag har att tacka dig för, du har lärt mig så mycket och fått mig att våga så mycket. Det är tack vare dig jag har en så fin pojkvän och säkert tack vara dig som jag vågade färga håret och rycka upp mig. Jag har skrivit precis samma sak så många gånger innan men... ja, det visar väl bara att jag verkligen känner att det är så? Och i skrivandets stund slår det mig, tänk om jag skulle bli kär i dig igen om vi börjar prata med varandra igen? Det värsta tänkbara scenariot, för jag skulle inte klara att krossa min pojkvän genom att göra slut. Men det är också allt som hänt efter att vi gjort slut, jag vet inte om jag bara kan släppa det.

    Och du, du som var en av dom närmaste, du som var så speciell. Jag minns första gången vi mejlade, vi började flumma om någonting med att vi skulle hamna i helvete eller nåt, jag tyckte du verkade så cool att jag inte vågade mejla dig, så vilken tur att du gjorde det. När vi börjande prata om att ringa på skype, du sa att din röst inte lät som en tjejröst. Minns alla gånger vi satt och visade våra designs för varandra, hur jag alltid var på dig och frågade om det var tillräckligt bra, om jag skulle göra si eller så. När vi satt och pratade om att byta unikt, när vi satt och camade när jag gjorde julkort och du var hos din mamma så du kunde inte ha din mick på. Minns förra sommaren när jag var så arg över att min profil inte funkade att jag grät, och du som den ända vettiga rösten sa att jag skulle skita i det och gå och lägga mig. Men jag minns inte mycket av allt jag måste ha gnällt om under hela vår vänskap, jag förstår inte hur jag inte kunde förstår att du också mådde dåligt, att jag inte kunde förstå hur svårt du hade det, jag fattar verkligen inte, jag borde ju ha gjort det, nu är det så uppenbart. Men du gnällde kanske inte lika mycket som jag och jag var upptagen med att gnälla… så.

   Du har kanske rätt, det kan inte bli som innan, inte om vi inte kan släppa allt som hänt och det kan vi nog inte. Jag har varit så hemsk.

Och nu ska du sluta, nu klipps dom sista banden av och jag får aldrig någonsin höra av dig igen. Jag hade längtat efter att äntligen få träffa dig till sommaren och trodde att du skulle vara en av då vänner som jag skulle ha kvar kanske inte resten av livet men länge till i alla fall. Men så blev det inte. 

Jag märker direkt när jag kommer hem hur tryggt och skönt det är hos honom, så länge man är med honom kan man inte göra så mycket fel, man behöver inte oroa sig för någonting, och så fort man kommer hem känner man sig utsatt på något sätt, eller kan det klart bero på att jag fick utskällning direkt när jag kom hem för det ena med det tredje, men det känns ändå konstigt för annars är det ju hemmet som är ens fristad där man kan slappna av. Det kan klart också bero på att jag inte kan vara inne på gsm när jag är där, och gsm bidrar faktiskt en hel del till stress och press och allt annat som jag inte mår så värst bra av. Men i vilket fall känns det rätt märkligt.

Men ett stort plus är att jag inte behöver oroa mig för att det ska bli för jobbigt att åka till honom över helgerna och knappt vara hemma någonting innan skolan börjar igen ^^ 

Nej. Varför skriver jag såhär om dig? Skulle du läsa det här skulle du säkert göra slut. Jag vet inte om det verkligen låter som det men det vill jag inte. Jag är väl bara frustrerad över hur jag beter mig och det känns inte som att förhållandet kommer att hålla om jag håller på som jag gör men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och det har jag ju sagt, flera gånger, om jag bara kunde hålla käft om det.

Jag vet ju inte heller hur sånt här funkar, jag har för lite erfarenhet för att kunna avgöra om det verkligen är nåt fel med att vi inte har någonting att prata om längre eller det är normalt? Jag vill verkligen veta men det känns inte som att någon kan svara på det. Du borde ju, men du håller bara med mig om att det nog är normalt, men tycker du något annat egentligen? Ja, det funkar jättebra när vi träffas, men vi träffas bara 2-3 dagar per månad, känslorna dör när det är så där. Om du bara bodde närmare så hade det inte varit några problem. Eller om jag kan skaffa ett jobb men det går ju inte heller.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, att jag älskar dig och inte vill förlora dig och allt annat… jag vet inte, stå ut med det eller bry dig inte om det.

Det känns verkligen bra med dig, på riktigt, det har länge känts som att du inte kommer göra slut, jag tror det nog fortfarande egentligen. Vi har varit ihop i tre månader, det är mycket längre än jag var ihop med min förra, bara det ger mig liksom hopp om att det kommer vara länge. Jag vet inte vad mer jag ska säga om det, du känns perfekt, hela du är perfekt, jag älskar dig och att vara med dig och allt känns så tryggt och bra med dig. 

Varför blir det såhär? Varför har jag börjat gråta så mycket igen? Vill jag egentligen inte ha ett förhållande? Håller jag på att bli deprimerad igen? Är det du som gör mig deprimerad i så fall? Får du mig att må så dåligt? Vill jag egentligen inte ha en relation, mår jag egentligen bara dåligt av det och klarar mig bäst utan eller är det bara min osäkerhet och all annan skit som gör att det blir såhär? Egentligen är det hur jag är nu som ställer till det så borde jag ju inte ens ha ett förhållande för än jag har fått hjälp med det, men det lär jag ju aldrig få heller.

Jag vill inte bli ett monster igen, jag vill inte bara sitta och gnälla, jag vill inte göra någonting som jag inte borde men det är väl ändå just det jag gör. Jag vet att det inte kommer att hålla hela livet, eller vet och vet, jag vet inget, men sannolikheten att det kommer att hålla hela livet är inte så stor. Jag vill ändå att det ska hålla länge, några månader i alla fall. Men det kommer det inte, inte när det går såhär, jag funderar på att göra slut innan det blir ännu värre. Du som kändes så perfekt, som jag tycker om så mycket, du är så speciell, du har ändrat mig så mycket och är den ända som har fattat saker som ingen annan gjort. Den ända som fattar att mitt gnäll är ett försök att skapa en konversation och som inte tål att jag är negativ och kan säger till och få mig att sluta, det kändes så i alla fall. Och vilken otrolig resa det var från att jag blev spyfärdig av din röst till att vi träffades och allt kändes tryggt och bra och vi kunde göra allt med varandra. Hur rädd och osäker jag var i början och att jag försökte att inte bli för kär i dig men allt det släppte när jag var hos dig.

Visst, jag skulle väl vilja ha någon som har lite mer ambitioner inför framtiden än att stå i en kiosk, någon som betalar tågbiljetten ibland, som bjuder tillbaka, speciellt när du får mer pengar om året än jag får och inte lägger allt på spel och annat onödigt skit. (Och visst det ska vara rättvist, du brukar alltid ge mig alla pengar du har när jag är hos dig.) Någon som rakar sig. Men jag vill inte ställa krav, påpeka det ena eller det andra, speciellt småsaker, bli ett monster igen och kanske få dig att tycka att du är ännu odugligare än du redan säger att du tycker att du är eller få dig att börja tycka illa om mig istället för att tycka om mig. Men jag säger alltid elaka saker om dig, även om det bara är skämt så kan det göra ont, och om jag säger samma sak för många gånger så blir det väl till slut som sanning för dig antar jag.

Det kändes så bra när du ställde till med ett sånt liv bara för att jag skulle få komma till dig, men nu verkar du inte ens bry dig om att fråga längre, du bryr dig lika lite om det som allt annat du borde bry dig om. Jag vet inte om det är så du tänker, men du kan inte sluta bry dig bara för att vi har träffats och jag är dökär i dig, det vänder lätt.  Och jag ska vara rättvis här också, jag fattar att det är skillnad på dina föräldrar och personal, och nej det kommer inte vända så lätt, även om jag skulle börja bli allmänt irriterad på dig istället för rakt av lycklig så skulle jag fortfarande vara för kär i dig för att kunna göra slut, jag vill inte göra slut, aldrig. Du gör mig för lycklig och får mig att må för bra för det.

I början var jag skeptisk till om du verkligen tyckte om mig, ifall du inte bara var desperat efter ett ligg och en flickvän som du kan skryta och vinna status med. Och det borde väl säga sig själv, jag är ingen bra sexpartner, ingen bra flickvän, ingen bra människa överhuvudtaget, ful, fet, äcklig och ingen social kompetens, det är inget man skryter med, inget som ger status, snarare någon man gömmer och skäms för och inte vill att någon ska veta om. Men, du verkar ju tycka om mig, du verkar vilja visa det, du verkar mena allt fint du säger, inte skämmas för mig, inte tycka att det är nåt fel på mig. Så dåligt som jag är så måste du verkligen tycka om mig annars hade du kunnat hitta något bättre, du skulle inte hålla kvar vid något värdelöst. Eller är du bara så pass smart att du fattat att det är bättre att låtsas tycka om någon och ha ett förhållande för då behöver du inte jaga rätt på någon ny varje gång du vill ligga.

Det här är riktigt hemska saker att tänka om någon man tycker om såhär mycket, som man borde lita helt och hållet på, men jag tror att det är standard för alla jag tycker om mycket, ju mer jag tycker om någon och ju mer personen verkar tycka om mig ju mer ifrågasätter jag och hittar på anledningar till att dom inte skulle tycka om mig. För vad finns det att tycka om? Jag vet ju själv hur hemsk jag är, men det är väl som jag har hört innan, jag är underbar i början sen blir jag hemsk, och jag måste sluta med det men jag vet inte hur.

Det mesta av det här tänket om att du bara skulle utnyttja mig eller någonting försvann faktiskt från första gången vi träffades tills… ja, ganska nyligen. Det är väl just för att det är som det är, att jag är som jag är, innan var det okej men nu går det fan inte längre och kan vi inte träffas oftare så du slipper mitt dampande så kommer det inte hålla. Och ibland undrar jag vad det är för förhållande egentligen, att bara kunna träffa dig en gång i månaden, sova över två nätter sen dröjer det två månader till. Samtidigt vill jag inte att vi ska bo ihop och träffas varje dag, för då skulle vi tröttna på varandra, men det gör vi ju nu också.

Jag önskar jag hade kvar mobilerna så jag kunde läsa våra konversationer och se hur fint vi hade det en gång i tiden och hur bra vi funkade ihop. Det är nog bara min negativitet som talar, och min negativitet som blockerar att jag inte kommer på nåt att prata med dig om, allt är negativitetens fel och jag vet inte hur jag ska göra för att komma ifrån den. För det är inte bara att sluta, inte när det är så invant. Jag menar inte heller att vi inte passar hop längre, att vi har växt ifrån varandra eller borde göra slut. Absolut inte. Jag älskar dig så himla mycket, jag älskar din röst, hur vi håller på och gullar oss, hur du alltid har fina saker att säga, att vi alltid ska gå upp och ner för den där jävla backen med konstant motvind i, hur vi ligger i din säng och kollar på film eller gosar, hur du trycker i dig dina enorma lass mat, att du inte är så pinnsmal så jag slipper känna mig så fet och äcklig hela tiden, din klumpighet, ditt näsblod, till och med dom långa tråkiga tågresorna skulle jag sakna. Jag vill inte vara utan någon av dom sakerna, dom får mig att må bättre än någonting annat kommer 

i närheten av. 

Hur ska jag göra? Hon vill ju inte prata med mig fast jag försöker vara glad och inte tjafsa med henne eller någonting, för jag vet ju att hon inte mår så himla bra och inte orkar med sånt. Och det gör väl egentligen inte jag heller. Jag har försökt prata med henne men det hjälper inte. Jag tycker ju om henne, och även om vi egentligen bara har pratat ordentligt en gång (och då tjafsade vi bara) på säkert snart ett halvår så… kan vi väl försöka i alla fall? Och funkar det inte så funkar det inte och då är det inte mer med det.
Även om hon på något sätt blev riktigt sårad när jag blev ihop med Linnea så ska det väl inte behöva förstöra allt? Jag är så trött på att bli vän med folk och sen dör bara vänskapen efter ett par månader. Men då kanske jag inte ens borde kalla personen för vän egentligen.
Ja, jag är rädd för att säga upp vänskapen med henne eller göra någonting annat som känns mer dramatiskt för hon kommer inte att bry sig eller säga någonting och då är det verkligen slut, precis det jag inte vill ska hända

Texterna till Tyra och Zeppe är klara. Det känns inte som att dom blev så lyckade.  

Skrev även en annan text till Tyra som jag inte vågade visa och den är raderad nu. Men jag kanske skulle ha visat den trots allt. Hon kanske hade behövt läsa alla saker jag skrev i den.

Men jag vågar inte, jag är ännu räddare för att skriva någonting dumt nu än innan.

 

När man var mindre, så var den perfekta åldern 14-15, då var man tonåring, man var stor, men inte gamla som en 20-åring och man var ingen liten unge heller, och det var då allting skulle hända, i alla fall enligt media, festa, röka, supa, knarka, hamna i slagsmål, bli gravid, ja, all sån skit. Och så klart, det var inte bara dåliga saker som skulle hända men ja. Men inget av det har hänt mig, visst, jag har provat att röka och druckit sprit med men annars har jag inte varit med om någonting. Och det är väl inte heller kostigt när man är som man är. Men nu när jag är 18 så känns 15 så lite, och att dom är bara små barn och är alldeles för små för att hålla på med sånt, och det är väl därför folk är på en om att man är för unga för att veta och göra det och det och det, för visst, jämfört med dom är vi ju väldigt unga, men det har ingen betydelse, man är inte hjärndöd för det, man kan ändå tänka själv och så vidare.

Och vart vill jag egentligen komma med det här, jo, vad är det som är så speciellt med att vara 15 och däromkring?  Jag ser egentligen inte varför det är det, är det någon som gör det?

 

Varför har jag gråtit så mycket den här veckan? Visst att jag kan gråta mycket, och helt utan anledning, och ja.. allt sånt, men ändå, det har liksom känts stabilt nu ett tag, det har till och med känts riktigt bra och positivt, och jag har diggat till musik, velat sjunga och allting. Men nu känns det verkligen… nej, jag ska inte skiva verkligen, för det har känts betydligt värre. Men ändå, det känns som att jag borde dö, för alla tycker jag är jobbig, alla lider av att ha mig i närheten, och det känns som att det ända jag gör är att gnälla på allt och alla, men jag försöker åtminstone, det är vad jag vill säga men jag vet ju inte om jag försöker eller inte, hur vet man det? 

Jag börjar till och med gråta till ”It Takes A Fool To Remain Sane”, och det är ingen sorglig låt, den är ju rätt uppåt och ja, varför inte inspirerande? Att göra van fan man vill och inte bry sig om vad andra tycker och inte anpassa sig till samhällets normer för det får en inte att må bra. Eller nåt, jag vet inte, jag kanske inte alls har fattat budskapet med låten.

Jag vill inte vara glad längre, jag vet inte, det känns inte bra längre, jag vill lägga mig och gråta och gråta  tills jag dör. Jag vill inte ha nåt hopp längre, jag vill inte bli vän med Toni, eller dosti eller någon överhuvudtaget. Jag vill bara gräva ner mig och gömma mig för allt och alla. Jag vill ångra allt som har med Linnea att göra, fast hon har varit en av dom bästa saker som hänt mig hur man än vrider och vände på det. Men jag vill inte tänka så mer, jag vill bara tänka att hon är en liten äcklig hora som bara blev ihop med mig för att hon var så desperat efter att knulla någon, och aldrig tyckte om mig, jag skulle aldrig åkt till henne eller blivit ihop med henne eller blivit vän med henne eller ens mejlat henne. Jag skulle aldrig gjort någonting som jag gjorde med henne.

Jag vill inte fortsätta vara neutral och låta bli att tycka illa om någon och erkänna och ta på mig skulden för allt. Jag vill hata allt och alla och skylla allting på dom och göra dom till dom sammansvurna (vet inte ens om det är rätt ord jag använder men vem bryr sig) kräken som förstörde allting för stackars lilla mig.

Jag vill inte bli smal längre, eller ha kvar gsm eller göra någonting överhuvudtaget. Eller jo, jag vill skrapa av allt skinn från kroppen och håret på huvudet också när jag ändå är igång.

Men det går faktiskt inte riktigt, det går inte att ge upp, jag fortsätter trots allt att på nåt sätt vara positiv, när jag inte ens vill 

vara det. Det känns liksom bra i bröstet på nåt sätt. Nästan som om jag vore kär eller nåt och det vet jag att jag inte är. 

Jag borde börja kategorisera mina inlägg, antar jag, jag tycker ju om att kategorisera och sortera och så vidare. Det blir ju lättare att hitta och så då.

Men jag vet inte om man kan lägga in gamla inlägg till kategorier? Jag vet ju inte hur man gör någonting herregud!

Dom har ju ändrat om en massa nu så nu ser jag ju faktiskt var man kan lägga saker och ting till kategorier, jag såg ingenting innan, men jag har inte heller kollat så noga.

Ska se om jag reder ut någonting då.