naostyle

Jag vet inte riktigt… det känns inte bra.

Vi kollade klart på GTO (Great Teacher Onizuka) idag, och ja, det känns alltid lika sorgligt när en anime tar slut, det är lite som när ett förhållande tar slut eller någon dör ifrån en, fast så klart inte alls lika farligt. Och som att en period i livet är slut, en period som man blir påmind om varje gång man hör en låt som dom har haft med i animen. Och jag vet inte hur längre vi har kollat på den, känns som att vi har hållit på sen i vintras men så längre är det nog inte ._.

Och vi kan ju kolla på den igen om vi vill, men ja, man orkar inte lägga er tiden på det, det är så med allt, har man sett en film en gång, läst en bok en gång, och så vidare så brukar man aldrig se eller läsa den igen. Visst filmer kanske men inte böcker, inte jag i alla fall, och inte många andra heller.

Och livet är ju så, det finns olika perioder i livet när man går igenom olika saker, tänker på olika sätt, mår på olika sätt, lyssnar på olika låtar, ser på olika filmer, går i olika skolklasser, ser olika ut och så vidare. Perioderna varar ju olika länge också, vissa bara några dagar och vissa flera månader eller till och med år.  Och en period kommer aldrig komma tillbaka.

Och så fort man kommer i kontakt med någonting om har med den perioden att göra så påminns man om det, och känner precis som man gjorde då. Även om det är en period man helst inte vill bli påmind om så känns det ändå sorgligt att den är över och inte kommer tillbaka när man bli påmind om den.

Och om man ska gå in på det också, hur lång tid livet ändå är, hur mycket man kan göra och åstadkomma på det.

Hur mycket man kan lära sig under ett helt liv, men som man pressar ihop till några år i skolan.  Och för den delen, man hinner ändå lära sig otroligt mycket under den tiden fast man inte går i skolan och lär sig dygnet runt.

De säger väl också att den bästa tiden i ens liv saka vara mellan typ 15-25 eller typ 18-28… eller något ._. Alltså måste man ta vara på och utnyttja den tiden så mycket som möjligt, och kan inte skjuta upp saker.

Och ja, nu syftar jag på mig själv ._. Har varit besatt av att gå ner i vikt i 6 år. 6 år! Hade man bara tagit tag i det så hade man ju gått ner vad man ska flera gånger om vid det här laget, varför kan jag inte bara ta tag i det? Jag håller hela mitt liv på det, och låter det vara ett hinder och låter mig nervärderas av det, och låter det förstöra allting. Och hade jag inte låtit det bli så här… ja, jag orkar inte ens resonera i det nu. Men det är idiotiskt.

Tillbaka till vad det var som inte kändes bra, jag minns inte riktigt vad det var, det är väl lite att jag mestadels har suttit uppe med Linnea hela natten så länge jag har känt henne, och att det bara skulle påminna om när jag var med henne om jag fortsätter sitta uppe på nätterna nu, men det gör det väl inte? Och det är ju faktiskt det ända också, jag äter inte toast, sitter inte i samma soffa, har inte datorn på bordet, pratar inte med henne, designar inte, och ja.

Och jag blir faktiskt inte påmind om henne, inte mycket i alla fall.

Och jag vet inte, vill inte vara uppe helt själv antar jag, innan ville man ju det, men nu vill man faktiskt ha sällskap, vet inte riktigt varför, om det bara är för att jag inte har någon speciell att prata med? Åh, jag vet inte, är trött och vill sova nu, orkar inte tänka mer ._.

Och jag har suttit och bitit sönder läppen totalt igen, fuck -.-