naostyle

Den här skrev jag någon dag efter att hon gjorde slut tror jag. Och nu vet jag ju att texten inte stämmer med verkligheten, jag vet inte ett skit om henne och texten visar det bara ännu bättre. Har hoppat över en stor del för att göra ett vettigare inägg där jag säger ungefär samma saker senare.

Jag vet inte, är för trött för att tänka ut och formulera någonting om den här texten. Men ja, den suger.

Jag minns att det gick lite sådär när vi mejlade på gSm, sen gick det hur bra som helst när vi började prata på Skype. Jag minns hur mycket du verkade tycka om Elin, det är därför jag har haft så svårt att släpp det. Och egentligen har jag kanske släppt det för länge sen men ändå fortsätter jag prata om det, och det borde jag inte. För det ger dig fel signaler. Jag tror inte att du är någon hora som går omkring och hoppar i säng med allt och alla. Det har jag aldrig trott. Jag är bara rädd att jag inte ska duga och du ska tröttna och hitta någon annan bättre.

Jag minns första gången vi pratade i telefon när du spikade upp tavlan med Lola, sen var det fritt fram att ringa och prata på Skype också.

Jag minns när vi satt uppe hela nättera och skrev och pratade, och hur glad jag var över att ha dig, och hur jag satt och grät och skakade och hyperventilerade, för att jag var glad, och ja, jag var väl rädd att jag skulle förlora dig också. För när man har något som är så viktigt och bra för en så är det väl inte heller kontigt att tänka hur hemskt det skulle vara om man förlorade det.

Jag minns när jag log i soffan i källaren när vi höll på och hur rädd jag var att någon skulle komma på oss.

Jag minns första gången vi camade på morgonen.

Jag minns när vi beställde tågbiljetter, och hur allting bara fuckade så vi fick göra om det. Jag minns hur du fick övertala mig och hur rädd jag var att du inte skulle tycka om mig eller allting skulle gå åt helvete. Och att jag inte vågade säga till mamma att jag ville åka och träffa dig, men till slut gjorde jag det, tack vare dig. Jag åkte tåg tack vare dig. Jag minns hur rädd jag var när jag började närma mig stationen och när jag gick av, och jag ringde dig och då kändes allt bra. Jag minns när du gick fram till mig och gav mig den längsta kram jag någonsin fått. Minns att du var precis som över internet och började skämta med en gång och det var inga problem att prata med dig, inte ens fast din pappa också var i bilen. Jag minns när vi gick upp på ditt rum, som faktiskt var mindre än jag hade trott. jag minns hur vi stod och kramades, och jag viste inte hur jag skulle göra, jag hade aldrig fått några riktiga kramar innan, bara såna där snabba. Och du kysste mig, min första kyss.  Minns när du visade mig marsvinsrummet. Jag minns när vi satt på din säng och du tog av bhn, och vi pratade om att det skulle vara akward. Vi la oss i din säng och tittade på tv, och du lutade huvudet not mig.

När vi slog upp hur man kysstes på UMO, när vi gjorde toast, när vi var ute och gick med Lola, och du höll mig i handen och kysste mig. När vi plockade gräs till marsvinen, när det kom en humla och du sprang bort och kurade ihop dig på marken, och jag sprang och drog ner dig och låg i gräset med dig. Minns när vi tungkysstes. minns hur jag tyckte bättre och bättre om att kyssa dig och röra vid dig, och hur säkrare det kändes, och hur du blev vackrare och vackrare, hur jag tyckte om dig mer och mer, hur jag kände mig säkrare med dig varje dag som gick. Hur jag fick ge marsvinen gräs och hur mycket långsammare jag var än du, och när jag gick tvätta och fylla på vattenflaskor.  Minns när vi delade glassar på gräset utanför affären. Minns när vi sprang omkring på lekplatsen, och hur glad du blev när jag vågade fråga om vi jag fick stanna en vecka till och det gick, hur ledsen, arg och besviken du blev när det inte gick för din mamma, hur du slängde mobilen i golvet när vi kom upp på ditt rum, hur du satt hopkurad med mig på bänken vid tåget. Jag minns den lilla apan jag fick av dig, jag har fortfarande kvar den, det är det bästa jag har fått.

Jag vet inte vad jag ska göra utan dig, du är den bästa att prata med, du tar hand om mig och accepterar mig som ingen annan gjort, du har fått mig att fatta att folk faktiskt kan tycka om mig fast jag ser ut som jag gör. Jag sa det då och jag säger det nu också, jag vågar aldrig ta på någon, håller alltid avstånd från alla, vågar inte ens sitta för nära dom i soffan i skolan, men dig vågar jag göra allt med, dig vågar jag sitta nära och gå nära, vågar släppa dig ända in. Ingen annan vågar jag det med, det är inte säkert att jag kommer våga det med någon annan heller. Inte Paow, inte Ellen inte Molly inte någon. Du är den ända jag har träffat irl, kanske den ända jag kommer att träffa också, som jag vill ha att göra med. Som jag är så trygg och säker med.

Och ja, jag litar på dig, varför skulle jag annars åka hela vägen up till dig, och göra allt som vi gjorde? Det är inte dig jag tvivlar på, det är mig själv, jag känner mig bara värdelös hela tiden. Och du vet hur det är, det är inte så lätt att komma ifrån. Och jag vet att jag måste lära mig att kontrollera min svartsjuka, det är inte heller så lätt. Och jag gnäller fast jag har bra chanser att bara göra något åt mina problem.

Jag vet inte hur jag ska göra om jag aldrig mer får vara ihop med dig, aldrig mer får åka upp till dig och möta dig på stationen, aldrig mer får sova i din säng med dig bredvid mig, gå ut med Lola, kyssa dig, hålla dig i handen, aldrig mer få krama dig eller se dig i ögonen. Allt som vi gjorde när jag var hos dig. Det får bara inte ta slut nu. Du är så mycket för mig, mer än någon annan. Jag gör vad som helst för dig, jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska visa att jag kan ändra på mig, att jag kan sluta gnälla och göra någonting åt saken, jag vet inte om det skulle hjälpa?  Jag kan bara inte glömma allt vi gjort tillsammans. Det går inte.

Jag sparade klubborna jag fick av pappa, jag ville ta med och dela dom med dig, jag hade redan tänkt ut exakt vad jag skulle köpa till dig på marknaden, jag hade sett fram emot att sy till dig till modevisningen, och få visa vilken fin flickvän jag har, hade velat att du kom hit i sommar så alla fick träffa dig, och jag fick komma ut på riktigt med att vara homosexuell. Hade velat göra rödvinbärssaft med dig. Hade velat förlova mig och gifta mig och skaffa hus och barn med dig.

Och jag har aldrig på allvar sagt att jag vill gifta mig med någon, jag har alltid sagt att jag inte ska gifta mig punkt slut, men med dig är jag seriös, jag vill verkligen.

Dosti säger att jag inte kan förändras, men du har redan förändrats så mycket med mig, varför skulle du inte kunna förändra mig ännu mer?

Jag har behandlat dig hemskt, jag har sagt så mycket, jag har ignorerat dig när du har ringt och smsat och försökt lösa det, och varför jag gjorde det är väl egentligen skit samma. Jag har fått dig att skära dig, jag har sagt att du inte kommer stå ut med mig, och det är just därför, därför jag har haft den inställningen som du inte har stått ut. Jag har sagt att jag vill göra slut, men det har aldrig varit på allvar, jag skulle aldrig kunna göra slut med dig. Aldrig.

Det här skrev jag mitt under när du sa att du skulle tänka ut hur du ville ha det:

Jag vet inte om det hjälper, jag vet inte om du tar det som ännu mer dumt, tomt, prat. Men det gick upp för mig hur mycket du försöker, hur mycket du lider för min skull. Och att jag faktiskt kan förlora dig, och aldrig mer åka upp till dig, aldrig mer få träffa dig, se dig i ögonen, bara få vara nära dig.

Det går inte, det finns ingen annan som du, så enkelt är det. Och ger du mig en chans till så ska det gå, jag ska göra allt jag kan. Jag vill flytta ihop med dig, hjälpa dig med din behandling, skaffa barn med dig. Jag gör vad som helt för att det ska bli så. Från och med nu.

Du har gjort allt för att visa att du älskar mig mer än någon annan...

Jag beundrar dig så mycket, du har så fina marsvin och älskar dom så mycket, du mår så dåligt och ändå tar du hand om dom, lägger ner allt jobb och tid som behövs för dom. Du mår som du mår och har dom problemen som du har och har varit med om allt som du har varit med om och ändå är du så underbar mot mig, ändå behandlar du mig bättre än någon annan, har så mycket tålamod och tid med mig och lär mig allt du kan. Du är så bra på datorer också, mycket bättre än vad jag är, mycket bättre än många andra också. Och du har alltid bra saker att säga, även om du inte tycker det själv så tycker jag det, varför skulle jag annars vilja vara ihop med dig och varför skulle jag annars komma till dig om det är något? Du är så mogen och du förstår mig som ingen annan gör, du fattar att man inte kan gå skolan om man inte mår psykiskt bra, du fattar att man behöver hjälp då. Du vet inte hur otroligt skönt det är att ha någon som fattar sånt och inte bara säger att man ska rycka upp sig när det inte är så lätt. Det är otroligt mycket mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på eller säga med ord... men jag vill bara att du förstår att du är bra, verkligen, inte det minsta värdelös, och jag älskar dig från djupet av mitt hjärta, med hela min själ, hela mitt väsen.

Du skrev så här på din goblogg:

Hur vet man att någon verkligen menar det dom säger? Jag menar, hur vet man att personen är ärlig och menar det från djupet av sitt hjärta? För jag är livrädd att du ska lämna mig. Jag bara väntar på att du ska komma med en ursäkt och säga att det inte fungerar och lämna mig. Lämna mig helt ensam. Jag vill inte bli lämnad helt ensam. Känslan att bli lämnad är fruktansvärd. För förta gången på många år så vill jag gå ur sängen på morgonen. Jag vill ta min medicin. Jag vill sova på nätterna. Jag vill faktiskt leva. Jag lever för dig. Om du någonsin skulle misstro att jag älskar dig. Så vet jag inte vad jag skulle göra. Du betyder allt för mig. Och jag kommer alltid älska dig. Även om du nu skulle lämna mig. Så skulle jag aldrig glömma dig. För du är världens mest underbara person. Jag vill lägga mig bredvid dig. Jag vill leva mitt liv med dig. Du är verkligen mitt liv. Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen otroligt mycket. Du är min mat, min sol, min sömn. Du är mitt ALLT.

Precis så känner jag också, du är mitt allt, och jag vet inte hur jag ska göra utan dig, och på riktigt nu, jag vill ändra mig så det ska kunna bli vi igen, du gör mig lycklig och jag vill göra dig lycklig, jag vill leva mitt liv med dig.

Jag var också livrädd för att du rätt vad det var inte skulle orka med mig och göra slut, eller var jag det? Innerst inne, under allt ytligt gnäll och svartsjuka är jag kanske helt säkert på att du älskar mig, och helt säker på att allt du sagt och helt trygg med dig, varför skulle jag annars åka tåg till dig som jag är så rädd för, varför skulle jag gå omkring naken med dig?

Jag vet inte om det är det budskapet du vill få fram till mig, att sluta gnälla om småsaker för folk orkar inte med det till slutar att sluta tvivla när det inte finns något att tvivla på eller något att hata sig själv för? När det bara är en själv som ser felen så existerar dom egentligen inte.  Och vilket som så borde jag vara glad att jag har det så bra som jag har det. Och dom problem jag har kan jag göra mycket åt själv.

Och jag förstår vad du menar, jag oroar mig också hela tiden, och när du hade din dåliga dag innan och kände dig så värdelös, det var verkligen hemskt, för jag kunde inte göra något, jag kunde inte krama dig och säga att jag älskar dig och det inte är något fel på dig. Jag vet inte hur det är för dig men för mig är det en helt annan sak att göra det irl än att säger det över telefon. Och jag vet att jag är värdelös på att prata i telefon, jag ska bättra mig på det också.