naostyle

Idag blev jag klar med uppgiften i religion och samhälle, tror jag kursen heter. Så nu är jag inte efter med något där längre. Nu är det ett arbete om kimonon, en redovisning om ganguro och så ska läraren få mitt gangurokollage någon gång. Hon har sett det och det var klart i tid och allt så jag förstår inte varför hon inte har fått det. Har matteprov på fredag men jag känner inte att jag orkar bry mig. Jag förstår inte ens vad jag gör fel eller vad jag gör rätt när jag försöker göra uppgifterna, hänger inte med på någonting så det känns väldigt omotiverat och meningslöst faktiskt. Det hjälper ju inte heller att man tappat bort pappret med kimonoarbetet och inte vet exakt vad man ska skriva om. Plus att hon ändå inte sätter betyg på saker som inte lämnas in i tid. Så finns det verkligen någon mening med att göra det? Jag borde ju egentligen bara ta tag i det och fråga henne. Fråga om kollget också. Men man vågar ju inte riktigt.

    Annars ligger jag rätt bra till. Ett arbete om skor som ska vara klart nästa vecka och mitt ända problem är att inspirationen börjar ta slut. Eller inte inspirationen men jag vill ju inte göra något som känns tråkigt och som redan finns överallt. Jag vill göra något lite mer nytänkande, men risken blir ju att det blir för mycket… men vi får väl se.

    En lustig sak är att det går rätt bra i dom kreativa ämnena, det gick inte så hemskt bra med dom innan så jag lägger väl allt krut på dom och skiter i dom andra ämnena. Det är väl inte så bra det heller egentligen men bättre det än att jag skiter i allt. Jag tror inte ens det är för att jag vill anstränga mig för att klara kurserna. Det är helt enkelt att jag alltid sitter och ritar på rasterna och jag hellre ritar än att göra mattetal, så enkelt är det väl. Jag gillar att skriva texter också egentligen. I alla fall om det känns som att man har något att skriva om.

   På tal om texter, jag har ju fått ganska konkret av svenskläraren vad jag ska hitta på för att förbättra mina texter. Jag borde tänka på det mer, för det är ju verkligen konkret och enkelt. Uttrycka mig mer mitt i prick och inte skriva så talspråkigt. Visserligen är det nog meningen att låta talspråkig men då ska jag sluta med det. Göra korrekt styckesindelning och göra kortare meningar. Det är dock rätt störande att på engelskan tjatar dom om att man ska dra ut på meningarna så mycket som möjligt och på svenskan ska dom bli så korta som möjligt. Men men. 

Så glad man blir när man ser att man inte börjar för än tjugo över ett på eftermiddagen.  Dessutom vi har idrott så jag kan gå till idrottsparken och slipper åka buss och bli skjutsad hit och dit. Det resulterar i att jag kan sova i princip hur länge jag vill och ingen stress eller någonting. Efter idrotten är det tillbaka till skolan och ha bild, ännu bättre! Den här lektionen kanske jag äntligen blir klar med min mask, den blev… inte riktigt perfekt. Men egentligen är den nog inte sämre än någon annans när det gäller identiska ögon på båda sidor av masken, så jag har nog inget att oroa mig för. Ända problemet är om jag ska måla läpparna vita eller låta dom vara hudfärgade.

 

Eftersom det inte går något vidare med skolan så har jag börjat fundera på om jag skulle stanna till halv 6 varje kväll och jobba? Ja, det blir jobbigt, ännu jobbigare nu när det är becksvart ute och jag inte ser var jag ska gå av bussen och går fel var och varannan dag men… ja.

Och när jag väl är hemma så behöver jag inte bry mig om någonting som har med skolan att göra, det skulle ta bort så himla mycket press. Men sen är det ju det att jag inte vill stanna längre, eller vill och vill, men jag vill hem, och jag vill inte åka buss, så enkelt är det väl. Men jag tror inte det skulle vara så farligt att stanna kvar heller, inte egentligen. Eller skulle jag helt enkelt kunna stanna kvar tills bussen går så mamma inte behöver komma och hämta mig var och varannan dag… men då skulle jag behöva asa med vinterjackan så jag inte fryser ihjäl på vägen hem  och det vill jag inte -.-

 

Jag märker direkt när jag kommer hem hur tryggt och skönt det är hos honom, så länge man är med honom kan man inte göra så mycket fel, man behöver inte oroa sig för någonting, och så fort man kommer hem känner man sig utsatt på något sätt, eller kan det klart bero på att jag fick utskällning direkt när jag kom hem för det ena med det tredje, men det känns ändå konstigt för annars är det ju hemmet som är ens fristad där man kan slappna av. Det kan klart också bero på att jag inte kan vara inne på gsm när jag är där, och gsm bidrar faktiskt en hel del till stress och press och allt annat som jag inte mår så värst bra av. Men i vilket fall känns det rätt märkligt.

Men ett stort plus är att jag inte behöver oroa mig för att det ska bli för jobbigt att åka till honom över helgerna och knappt vara hemma någonting innan skolan börjar igen ^^ 

Det känns lite konstigt faktiskt, det här håret när jag har varit hemma har jag hunnit med att designa jättemycket, säkert hälften av allt jag har gjort är från förra året och ja, det borde väl vara en lite mindre andel helt enkelt. Men sen i somras när det var någon bugg eller någonting på javat så man inte kunde göra någonting på gsm med den här datorn, så blev det inte mycket gjort. 3 stycken nya har det bara blivit sen sist.

 

Den första är Kida från Disneys Atlantis, gjorde den för en tävling och den var inte så noga gjord heller. Funderade på att göra en mer avancerad variant med mer mönster och så men det hade jag varken ork eller lust till, kanske en annan gång.

 

Den andra… jag tror jag försökte göra något Ad0xa-inspirerat, mest med skuggningen då men jag tror inte att jag lyckades så bra. Rent tekniskt är hela designen rätt misslyckad, vilket är synd när idén känns riktigt bra.

 

Och den tredje är en jag gjorde till lilla Zeppesöt ^w^

Den blev inte heller så bra, känns som att jag har blivit så lat på senaste tiden, vet inte riktigt varför, det kan ju faktiskt bli snyggt om man låter bli att skugga på vissa saker som är helt svarta och det är knappt lönt att försöka skugga det där rymd… mönster… saken e.e

Nej. Varför skriver jag såhär om dig? Skulle du läsa det här skulle du säkert göra slut. Jag vet inte om det verkligen låter som det men det vill jag inte. Jag är väl bara frustrerad över hur jag beter mig och det känns inte som att förhållandet kommer att hålla om jag håller på som jag gör men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och det har jag ju sagt, flera gånger, om jag bara kunde hålla käft om det.

Jag vet ju inte heller hur sånt här funkar, jag har för lite erfarenhet för att kunna avgöra om det verkligen är nåt fel med att vi inte har någonting att prata om längre eller det är normalt? Jag vill verkligen veta men det känns inte som att någon kan svara på det. Du borde ju, men du håller bara med mig om att det nog är normalt, men tycker du något annat egentligen? Ja, det funkar jättebra när vi träffas, men vi träffas bara 2-3 dagar per månad, känslorna dör när det är så där. Om du bara bodde närmare så hade det inte varit några problem. Eller om jag kan skaffa ett jobb men det går ju inte heller.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, att jag älskar dig och inte vill förlora dig och allt annat… jag vet inte, stå ut med det eller bry dig inte om det.

Det känns verkligen bra med dig, på riktigt, det har länge känts som att du inte kommer göra slut, jag tror det nog fortfarande egentligen. Vi har varit ihop i tre månader, det är mycket längre än jag var ihop med min förra, bara det ger mig liksom hopp om att det kommer vara länge. Jag vet inte vad mer jag ska säga om det, du känns perfekt, hela du är perfekt, jag älskar dig och att vara med dig och allt känns så tryggt och bra med dig. 

Jag begriper inte hur jag kan skriva så mycket som jag gör, ändå är det så mycket kvar. Borde duschat och lagt mig för längesen. Äta vill jag också göra men det ska jag inte. Har inte gjort vad jag ska i läxväg, människan har inte svarat på FaceBook så det kommer inte bli kul imorgon  men ja. 

Varför blir det såhär? Varför har jag börjat gråta så mycket igen? Vill jag egentligen inte ha ett förhållande? Håller jag på att bli deprimerad igen? Är det du som gör mig deprimerad i så fall? Får du mig att må så dåligt? Vill jag egentligen inte ha en relation, mår jag egentligen bara dåligt av det och klarar mig bäst utan eller är det bara min osäkerhet och all annan skit som gör att det blir såhär? Egentligen är det hur jag är nu som ställer till det så borde jag ju inte ens ha ett förhållande för än jag har fått hjälp med det, men det lär jag ju aldrig få heller.

Jag vill inte bli ett monster igen, jag vill inte bara sitta och gnälla, jag vill inte göra någonting som jag inte borde men det är väl ändå just det jag gör. Jag vet att det inte kommer att hålla hela livet, eller vet och vet, jag vet inget, men sannolikheten att det kommer att hålla hela livet är inte så stor. Jag vill ändå att det ska hålla länge, några månader i alla fall. Men det kommer det inte, inte när det går såhär, jag funderar på att göra slut innan det blir ännu värre. Du som kändes så perfekt, som jag tycker om så mycket, du är så speciell, du har ändrat mig så mycket och är den ända som har fattat saker som ingen annan gjort. Den ända som fattar att mitt gnäll är ett försök att skapa en konversation och som inte tål att jag är negativ och kan säger till och få mig att sluta, det kändes så i alla fall. Och vilken otrolig resa det var från att jag blev spyfärdig av din röst till att vi träffades och allt kändes tryggt och bra och vi kunde göra allt med varandra. Hur rädd och osäker jag var i början och att jag försökte att inte bli för kär i dig men allt det släppte när jag var hos dig.

Visst, jag skulle väl vilja ha någon som har lite mer ambitioner inför framtiden än att stå i en kiosk, någon som betalar tågbiljetten ibland, som bjuder tillbaka, speciellt när du får mer pengar om året än jag får och inte lägger allt på spel och annat onödigt skit. (Och visst det ska vara rättvist, du brukar alltid ge mig alla pengar du har när jag är hos dig.) Någon som rakar sig. Men jag vill inte ställa krav, påpeka det ena eller det andra, speciellt småsaker, bli ett monster igen och kanske få dig att tycka att du är ännu odugligare än du redan säger att du tycker att du är eller få dig att börja tycka illa om mig istället för att tycka om mig. Men jag säger alltid elaka saker om dig, även om det bara är skämt så kan det göra ont, och om jag säger samma sak för många gånger så blir det väl till slut som sanning för dig antar jag.

Det kändes så bra när du ställde till med ett sånt liv bara för att jag skulle få komma till dig, men nu verkar du inte ens bry dig om att fråga längre, du bryr dig lika lite om det som allt annat du borde bry dig om. Jag vet inte om det är så du tänker, men du kan inte sluta bry dig bara för att vi har träffats och jag är dökär i dig, det vänder lätt.  Och jag ska vara rättvis här också, jag fattar att det är skillnad på dina föräldrar och personal, och nej det kommer inte vända så lätt, även om jag skulle börja bli allmänt irriterad på dig istället för rakt av lycklig så skulle jag fortfarande vara för kär i dig för att kunna göra slut, jag vill inte göra slut, aldrig. Du gör mig för lycklig och får mig att må för bra för det.

I början var jag skeptisk till om du verkligen tyckte om mig, ifall du inte bara var desperat efter ett ligg och en flickvän som du kan skryta och vinna status med. Och det borde väl säga sig själv, jag är ingen bra sexpartner, ingen bra flickvän, ingen bra människa överhuvudtaget, ful, fet, äcklig och ingen social kompetens, det är inget man skryter med, inget som ger status, snarare någon man gömmer och skäms för och inte vill att någon ska veta om. Men, du verkar ju tycka om mig, du verkar vilja visa det, du verkar mena allt fint du säger, inte skämmas för mig, inte tycka att det är nåt fel på mig. Så dåligt som jag är så måste du verkligen tycka om mig annars hade du kunnat hitta något bättre, du skulle inte hålla kvar vid något värdelöst. Eller är du bara så pass smart att du fattat att det är bättre att låtsas tycka om någon och ha ett förhållande för då behöver du inte jaga rätt på någon ny varje gång du vill ligga.

Det här är riktigt hemska saker att tänka om någon man tycker om såhär mycket, som man borde lita helt och hållet på, men jag tror att det är standard för alla jag tycker om mycket, ju mer jag tycker om någon och ju mer personen verkar tycka om mig ju mer ifrågasätter jag och hittar på anledningar till att dom inte skulle tycka om mig. För vad finns det att tycka om? Jag vet ju själv hur hemsk jag är, men det är väl som jag har hört innan, jag är underbar i början sen blir jag hemsk, och jag måste sluta med det men jag vet inte hur.

Det mesta av det här tänket om att du bara skulle utnyttja mig eller någonting försvann faktiskt från första gången vi träffades tills… ja, ganska nyligen. Det är väl just för att det är som det är, att jag är som jag är, innan var det okej men nu går det fan inte längre och kan vi inte träffas oftare så du slipper mitt dampande så kommer det inte hålla. Och ibland undrar jag vad det är för förhållande egentligen, att bara kunna träffa dig en gång i månaden, sova över två nätter sen dröjer det två månader till. Samtidigt vill jag inte att vi ska bo ihop och träffas varje dag, för då skulle vi tröttna på varandra, men det gör vi ju nu också.

Jag önskar jag hade kvar mobilerna så jag kunde läsa våra konversationer och se hur fint vi hade det en gång i tiden och hur bra vi funkade ihop. Det är nog bara min negativitet som talar, och min negativitet som blockerar att jag inte kommer på nåt att prata med dig om, allt är negativitetens fel och jag vet inte hur jag ska göra för att komma ifrån den. För det är inte bara att sluta, inte när det är så invant. Jag menar inte heller att vi inte passar hop längre, att vi har växt ifrån varandra eller borde göra slut. Absolut inte. Jag älskar dig så himla mycket, jag älskar din röst, hur vi håller på och gullar oss, hur du alltid har fina saker att säga, att vi alltid ska gå upp och ner för den där jävla backen med konstant motvind i, hur vi ligger i din säng och kollar på film eller gosar, hur du trycker i dig dina enorma lass mat, att du inte är så pinnsmal så jag slipper känna mig så fet och äcklig hela tiden, din klumpighet, ditt näsblod, till och med dom långa tråkiga tågresorna skulle jag sakna. Jag vill inte vara utan någon av dom sakerna, dom får mig att må bättre än någonting annat kommer 

i närheten av.