naostyle

Okej, mamma ska få äggklocka och/eller tvättkorkar. Pappa ska ju tvunget inte önska sig något så då får han väl få en chokladask då. Kanske att jag borde göra chokladen själv, kan vika en ask själv också kanske då? Jag håller på med en A3-bild som jag inte riktigt vet vem jag ska ge den till, men… frågan är ju om jag ska ge bort den eller inte, jag vet inte om den blir så himla bra ens. Eller om jag vill skylta med något jag gjort på det sättet? Jag vill ju egentligen inte visa upp något jag gör för jag kommer bara få ångest och skämmas över det senare. Men om jag nu bestämmer mig för att ge bort den så får den väl gå till mormor, farmor eller mina morbröder. En stenskulptur hinner jag nog inte göra, inte heller har jag verktyg till det så det får vi hoppa över. Alternativet till mormors och farmors julklappar är smycken som jag gör själv men jag vet inte riktigt hur dom ska se ut. Kusinen ska få lösnaglar, om dom var i födelsedagspresent, julklapp eller båda vet jag inte riktigt, men förmodligen båda, eller kan jag ju göra två sorter bara för skojs skull. Från början så önskade hon sig dom i födelsedagspresent men det var ju ett halvår sen hon fylla år.  Issi ska inte få för jag fick inget av henne förra året. Molle ska få någon legosak, det ville han ju ha.

Saken är väl mest den att bilden är i skolan så den kan jag inte göra något på i helgen, sen hur jag ska få hem den och om den ens kommer bli klar i tid ska bli kul att se, men jag har rätt gått om håltimmar så det borde inte vara några problem med det. Sen att få en ram till den, måla, slå in, och transportera utan att något går sönder är väl också en större prestation. Lika så att få tag på ännu en ram när jag redan köpt två utan att göra något av dom och haft sönder glaset förbättrar inget. Eller om man skulle kunna göra något roligt med bara en ram?

Smyckena blir det som sagt problem med.

Det var vad jag tänkte innan, nu när julen är över kommer resultatet; mamma fick en timer som funkkar som äggklocka. Pappa fick ett par strumpor, det önskade tydligen han sig så det var ju bra. Issi fick inget. Molle fick en massa plastdinosaurier paketerade i en stor spann. Farmor fick en ny brevlåda, mormor fick min A3-bild. Så med andra ord fick alla något som dom ville ha eller hade önskat sig. 

Jag tror dom städar där nere, jag borde väl passa på när dom för en gång skull gör det och också göra det. Men jag känner inte för det. Hah, det låter så dumt, men det vet väl alla att det finns tillfällen man fatiskt känner för det och i mitt fall så är det vid dom tillfällena ingen annan vill städa men det går liksom bättre när alla städar och hjälper till samtidigt.

Det är mycket annat som också borde bli gjort. Skolsaker borde sorteras och läggas hänn, jag kanske borde leta upp en annan väska att ha allting i när jag ska åka till Robin nästa helg. Eller helt enkelt tänka ett steg till…

Jag vet inte om jag mår bättre nu, jag gråter inte längre och jag är inte lika intensivt ledsen eller vad man ska säga. Men det kan ju sätta igång här som helst igen. Det finns hur som helt ingen vits med att skriva längre om det.

Eller nej, varje gång jag tittar på klockan och påminns om att jag kunde varit med honom nu känns det lika hemskt igen. Det får mig åter att fundera på om jag ändå inte borde ta ett kvällståg och åka till honom nu. Eller åka till honom tidigt imorgon. Men jag vet ändå att det inte går, det finns inga bra tåg eller kostar dom för mycket, och det är inte lönt att bara vara där över en natt. Egentligen är det nog den sämsta helgen att åka någonstans, det är julmarknad på söndag och den borde man väl gå på, Molle behöver hjälp att baka eftersom hans klass ska sälja kakor där, jag måste se till att farmor får räkningarna från tradera, jag har läxor som måste göras, och mycket annat som jag borde försöka bli klar med.

Jag saknar honom så himla mycket. Jag minns förta gången vi träffades och andra gången vi träffades, när han kom och hämtade mig vid stationen och gick omkring i mörkret med lampor lite här och var. När vi satt och åt pizza i hans säng med hans lilla bord att ha allting på. Jag minns så mycket annat fint som det inte finns någon vits med att räkna upp men som jag vill vara med om fler gånger, det har varit något av det bästa jag varit med om. 

Men… jag vill inte att han ska tro att jag inte vill träffa honom och gör att jag inte kan komma med vilje eller träffa honom så sällan bara för att jag inte vill. Jag vill ju det, jag skulle vilja vara hos honom varje helg. Bara att han bor så långt bort och det blir så dyrt att åka dit där ens en gång i månaden. Frågan är om det inte skulle vara värt att åka mitt i natten och slösa lite extra, ta en resa med många byten och kanske till och med gå på fel tåg och helt åt skogen bara för att få träffa honom? Nej det är det väl inte. Och jag kommer att verka ännu dummare än vad jag redan är då. Man måste alltid vara på den säkra sidan. Men nu är ju i alla fall allting packat, jag vet lite bättre hur jag ska göra och kan planera bättre så det borde inte vara några problem att åka till honom nästa helg om inte vädrat ska jävlas med oss eller om alla fjantar som bestämmer kan låta mig komma dit. Jag behöver inte känna att jag borde ha stannat hemma egentligen för att göra en massa saker eller hjälpa till, plus att jag kanske hunnit få dom skoluppgifterna till nästa helg, och då kan jag sitta och jobba med dom på vägen dit. Så länge man har något vettigt att göra så är det ju faktiskt inte så mycket slöseri med tid att åka tåg. 

Nu är det en sån dag som man bara borde dö jag bara förstör allt. Jag gråter och gnäller och är bara patetisk och jobbig. Jag kommer att förstöra förhållandet, när jag gör så här så frestar det så mycket på det. Jag kanske förstör Robin också. Han är en av dom finaste människor jag har träffat jag vill inte förstöra honom. Jag försöker hindra mig och inte göra fel men ibland går det inte, och ibland tänker jag inte ens på vad jag gör. Ibland vet jag inte ens vad jag borde och inte borde göra. 

Varför tar man en miljon bilder på sig själv när man ser i princip likadan ut, gör samma dumma min och ur samma vinkel, varför? Vad är vitsen? Det är inget att visa upp eller vara stolt över eller något som någon annan är intresserad av att höra. 

Jag behöver pengar, den ända utgift jag har själv är ju att tågbiljett till Robin egentligen. Ja, jobb är uteslutet. Men jag har ju en hel del saker jag skulle kunna sälja, och om jag bara kunde annonsera ut allt, lägga upp annons om lösnaglar och köpa det sista som jag behöver till mitt mobilskal så jag kan sälja det också så är jag ju på väg i alla fall, plus att då har jag ju också saker så jag kan dekorera elva mobilskal till. Dom kostar inte mer än… jag vet ärligt talat inte, 50kr kanske? Det är ju mobilskalet i sig som är det dyraste och kan jag bara hitta några stycken billigt någonstans så är det inga problem. Och kan jag bara få igång och sälja lösnaglar så, då skulle jag ju inte ha några problem alls med pengar. Men ja, jag kommer ju ingen vart med det. 

Det här är en sån skitdag när man skulle ha legat kvar i sängen hela dagen, när det känns som att allting blir fel, allt man gör blir fel, inget duger. Man vill slå sönder allt som kommer i ens väg och vara så äckligt dryg och elak mot alla som man tycker om. För det är ju dom som fått en att bli såhär när dom inte verkar vilja prata med en, då ska jag fan hämnas också.

Och jag vet ju att dom är upptagna och inte vill smsa, jag vet att jag är likadan och skulle antagligen inte svarat om jag satt vid datorn och dom smsade, dom kan göra viktigare saker osvosv.

Jag vet att jag inte behöver oroa mig för att bli utbytt för det kommer inte att hända, jag vet att jag inte behöver oroa mig för att dom ska prata bakom ryggen på mig men ändå är jag så rädd för det och kan inte släppa det och tänker att dom gör det hela tiden. Jag kan få för mig så himla mycket som inte är sant. Skulle dom verkligen göra allt jag får för mig så skulle dom verkligen vara riktigt sjuka i huvet, och det tror jag inte att någon av dom är. Snarare jag som tänker ut såna här saker. Jag tror visserligen inte helt på dom heller, men ja…

När jag är såhär så vill jag inte ens träffa Robin. Och det brukar ju vara det ända jag vill annars.

Jag vet ju att det jag jagar upp mig såhär mycket för är väldigt små obetydliga saker som ingen annan skulle, ja, dom skulle inte ens märka att dom gör fel, för det är inte fel för dom. Men för mig, jag tycker det är hemskit, förnedrande. Var ända steg jag tar när jag går är förnedrande, var ända rörelse är förnedrande. Ingen hade blivit glad av att göra en masa förnedrande saker hela tiden, men sen så är ju vad som är förnedrande olika för alla. 

Så underbart det är att för en gång skull inte vara den som gör fel, får skäll och blir utskämd. För en gång skull är det alla utom jag, så himla underbart! Nej, jag är inte skadeglad, bara glad att det för en gång skull inte är jag. Annars är det ju alltid jag och aldrig någon annan.

Jag är trött på det här. Att aldrig veta när det är nog och när jag borde försöka mer. När jag borde hålla käft och när jag borde fortsätta prata. Vad jag borde och inte borde prata om. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad som duger och inte duger. Javisst, alla säger olika saker, alla tycker olika, det betyder att jag själv måste hitta min standard. Kanske när det gäller hantverk. Men när det gäller konversationer och socialt samspel, då vet jag inte. Då behöver jag ett facit eller någonting. Jag vet inte hur jag ska göra. 

Jag gillar inte förändringar. Det blir ännu tydligare nu när jag ser hur saker har förändrats det senaste halvåret. Saker som jag inte ens har att göra med gör mig ledsen. Jag har hela tiden tänkt att jag inte ska vara så dum att jag kollar din profil, för det kommer jag bara må dåligt av. Men nu gjorde jag det ändå. Och javisst börjar jag gråta. Du har förändrats, i alla fall på utsidan, men kanske är det bra. Ni verkar inte vara hop längre, visst känner jag någon liten glädje någonstans men ändå blir jag ledsen, jag hoppades att det skulle hålla, så du kunde vara glad och känna dig älskad. Det verkar inte som du haft mycket lycka i dit liv men någon gång ska du väl få ha det. Men vad vet egentligen jag.

   Jag vet inte riktigt om jag är redo att börja prata med dig igen, om det är det jag borde eller om du ens vill det. Jag vet bara att du varit en av dom bästa saker som hänt mig, det är så mycket jag har att tacka dig för, du har lärt mig så mycket och fått mig att våga så mycket. Det är tack vare dig jag har en så fin pojkvän och säkert tack vara dig som jag vågade färga håret och rycka upp mig. Jag har skrivit precis samma sak så många gånger innan men... ja, det visar väl bara att jag verkligen känner att det är så? Och i skrivandets stund slår det mig, tänk om jag skulle bli kär i dig igen om vi börjar prata med varandra igen? Det värsta tänkbara scenariot, för jag skulle inte klara att krossa min pojkvän genom att göra slut. Men det är också allt som hänt efter att vi gjort slut, jag vet inte om jag bara kan släppa det.

    Och du, du som var en av dom närmaste, du som var så speciell. Jag minns första gången vi mejlade, vi började flumma om någonting med att vi skulle hamna i helvete eller nåt, jag tyckte du verkade så cool att jag inte vågade mejla dig, så vilken tur att du gjorde det. När vi börjande prata om att ringa på skype, du sa att din röst inte lät som en tjejröst. Minns alla gånger vi satt och visade våra designs för varandra, hur jag alltid var på dig och frågade om det var tillräckligt bra, om jag skulle göra si eller så. När vi satt och pratade om att byta unikt, när vi satt och camade när jag gjorde julkort och du var hos din mamma så du kunde inte ha din mick på. Minns förra sommaren när jag var så arg över att min profil inte funkade att jag grät, och du som den ända vettiga rösten sa att jag skulle skita i det och gå och lägga mig. Men jag minns inte mycket av allt jag måste ha gnällt om under hela vår vänskap, jag förstår inte hur jag inte kunde förstår att du också mådde dåligt, att jag inte kunde förstå hur svårt du hade det, jag fattar verkligen inte, jag borde ju ha gjort det, nu är det så uppenbart. Men du gnällde kanske inte lika mycket som jag och jag var upptagen med att gnälla… så.

   Du har kanske rätt, det kan inte bli som innan, inte om vi inte kan släppa allt som hänt och det kan vi nog inte. Jag har varit så hemsk.

Och nu ska du sluta, nu klipps dom sista banden av och jag får aldrig någonsin höra av dig igen. Jag hade längtat efter att äntligen få träffa dig till sommaren och trodde att du skulle vara en av då vänner som jag skulle ha kvar kanske inte resten av livet men länge till i alla fall. Men så blev det inte. 

Nu är jullovet snart över och det har väl varit ett bra jullov antar jag. Jag har varit med Robin, fick nästan allt jag önskade mig i julklapp och har haft det rätt så allmänt trevligt. Det värsta är väl att jag vänt på dygnet, för av någon konstig anledning är det något av det bästa som finns att sitta och glo på tv hela dagen när alla i familjen är med. Men att sitta uppe på natten och designa eller någonting, kolla på en film och skriva med någon enstaka människa är också bland det bästa som finns.

    Men sen är det ju det att jag inte fått gjort så mycket som jag hade velat, jag har klippt mig, jag hade gjort klart mobilskalet om jag hade haft tillräckligt med rhinestones och nu måste jag vänta ett par veckor till det kommer upp något lämpligt på Tradera. Jag är också riktigt orolig över att jag inte kommer att kunna sälja mobilskalet för att jag har gjort fel någonstans. Jag har inte gjort klart någonting annat överhuvudtaget som har med sånt att göra. Eller jo, jag har lagt ihop en massa macaroons och lite annat, det är ju alltid bra, frågan är om det gör nåt att det är lite damm i eller om det ändå går, i så fall är det bara att lägg ut dom på tradera. Skulle egentligen lägga ut en himla massa annat på aktion också. Har inte blivit av med allt jag skulle bli av med på aktionerna på gsm heller. Jag har blivit klar med två designs och inget mer. Eller det är klart, har jobbat på en massa andra halvklara designs men det hjälper ju inte så mycket.  Dom senat dagarna har jag pratat rätt mycket med Felli och Quenny också. Det värsta av allt är att Robin har mått riktigt dåligt dom senaste dagarna och jag har inte funnits för honom, knappt velat prata med honom och varit en allmänt dålig flickvän och vän överhuvudtaget. Vi har också haft vårt första riktiga bråk. Han tycker inte det men när båda är så sura att vi lägger på i telefon så tycker jag att det är ett riktigt bråk.

    Har inte heller duschat sen jag var hos Robin för över en vecka sedan, känner mig väldigt äcklig, flottig och stinkande.  Idag ska jag förhoppningsvis vända tillbaka dygnet, duscha, raka mig, prata massor med Robin och ja, en massa annat som jag borde göra och som jag hoppas att jag får gjort.

Jag vill inte. Jag vill inte göra som jag gör. Jag vill inte sitta framför datorn hela tiden. Jag vill inte äta hela tiden. Jag vill inte ringa och handla upp alla mina pengar på skit. Jag vill inte. Jag vill äta det jag ska och så mycket jag ska. Jag vill ut och springa, träna motionera, blir smal, vara bland dom bästa i klassen i idrotten. Jag vill spara på pengarna och hålla mobilräkningen på 200kr. Jag vill städa och pyssla och rita och göra allt man inte kan göra vid datorn. Jag vill jobba och tjäna pengar. Operera allt som är fel på mig. Se bra ut. Sminka mig. Klä mig fint. Styla håret. Pierca mig. Prestera inom alla tänkbara områden. Vara perfekt och oklanderlig.  Vill kunna sluta skämmas över mig själv. Sluta vara rädd för vad andra ska tycka om allt jag gör. Sluta att alltid tycka att allt jag gör är fel. 

Naturligtvis kan jag inte låta bli att glo runt på allt du gjort på gsm. Naturligtvis. Naturligtvis. Naturligtvis. Naturligtvis ska jag få veta hur dålig jag är på något och hur bra allt och alla andra är. Jag vet inte riktigt om det bara är det negativa som är det hemska eller om det är just för att det kommer från dig. Men jag behöver inte ta åt mig. Jag vet att jag inte behöver ta åt mig mer av dig. Jag vet vad jag gjort för fel och det ska inte hända igen, det ska jag vänja mig av med. Men att jag inte var bra på att kyssas eller någonting behöver jag inte bry mig om, ingen är bra utan erfarenhet, utan att ha gjort det innan och tränat. När det inte ens finns något intresse för det. Nej. Du var inte heller bra. Du sög. Jag hade lika gärna kunnat hångla med en manet. Det är patetiskt av mig att ta åt mig.

Men det som är bra med det här är att jag nu vet att jag fortfarande inte ska kontakta dig. När det känns såhär. Antagligen ska jag aldrig ta kontakt med dig igen.