Varför?
Varför blir det såhär? Varför har jag börjat gråta så mycket igen? Vill jag egentligen inte ha ett förhållande? Håller jag på att bli deprimerad igen? Är det du som gör mig deprimerad i så fall? Får du mig att må så dåligt? Vill jag egentligen inte ha en relation, mår jag egentligen bara dåligt av det och klarar mig bäst utan eller är det bara min osäkerhet och all annan skit som gör att det blir såhär? Egentligen är det hur jag är nu som ställer till det så borde jag ju inte ens ha ett förhållande för än jag har fått hjälp med det, men det lär jag ju aldrig få heller.
Jag vill inte bli ett monster igen, jag vill inte bara sitta och gnälla, jag vill inte göra någonting som jag inte borde men det är väl ändå just det jag gör. Jag vet att det inte kommer att hålla hela livet, eller vet och vet, jag vet inget, men sannolikheten att det kommer att hålla hela livet är inte så stor. Jag vill ändå att det ska hålla länge, några månader i alla fall. Men det kommer det inte, inte när det går såhär, jag funderar på att göra slut innan det blir ännu värre. Du som kändes så perfekt, som jag tycker om så mycket, du är så speciell, du har ändrat mig så mycket och är den ända som har fattat saker som ingen annan gjort. Den ända som fattar att mitt gnäll är ett försök att skapa en konversation och som inte tål att jag är negativ och kan säger till och få mig att sluta, det kändes så i alla fall. Och vilken otrolig resa det var från att jag blev spyfärdig av din röst till att vi träffades och allt kändes tryggt och bra och vi kunde göra allt med varandra. Hur rädd och osäker jag var i början och att jag försökte att inte bli för kär i dig men allt det släppte när jag var hos dig.
Visst, jag skulle väl vilja ha någon som har lite mer ambitioner inför framtiden än att stå i en kiosk, någon som betalar tågbiljetten ibland, som bjuder tillbaka, speciellt när du får mer pengar om året än jag får och inte lägger allt på spel och annat onödigt skit. (Och visst det ska vara rättvist, du brukar alltid ge mig alla pengar du har när jag är hos dig.) Någon som rakar sig. Men jag vill inte ställa krav, påpeka det ena eller det andra, speciellt småsaker, bli ett monster igen och kanske få dig att tycka att du är ännu odugligare än du redan säger att du tycker att du är eller få dig att börja tycka illa om mig istället för att tycka om mig. Men jag säger alltid elaka saker om dig, även om det bara är skämt så kan det göra ont, och om jag säger samma sak för många gånger så blir det väl till slut som sanning för dig antar jag.
Det kändes så bra när du ställde till med ett sånt liv bara för att jag skulle få komma till dig, men nu verkar du inte ens bry dig om att fråga längre, du bryr dig lika lite om det som allt annat du borde bry dig om. Jag vet inte om det är så du tänker, men du kan inte sluta bry dig bara för att vi har träffats och jag är dökär i dig, det vänder lätt. Och jag ska vara rättvis här också, jag fattar att det är skillnad på dina föräldrar och personal, och nej det kommer inte vända så lätt, även om jag skulle börja bli allmänt irriterad på dig istället för rakt av lycklig så skulle jag fortfarande vara för kär i dig för att kunna göra slut, jag vill inte göra slut, aldrig. Du gör mig för lycklig och får mig att må för bra för det.
I början var jag skeptisk till om du verkligen tyckte om mig, ifall du inte bara var desperat efter ett ligg och en flickvän som du kan skryta och vinna status med. Och det borde väl säga sig själv, jag är ingen bra sexpartner, ingen bra flickvän, ingen bra människa överhuvudtaget, ful, fet, äcklig och ingen social kompetens, det är inget man skryter med, inget som ger status, snarare någon man gömmer och skäms för och inte vill att någon ska veta om. Men, du verkar ju tycka om mig, du verkar vilja visa det, du verkar mena allt fint du säger, inte skämmas för mig, inte tycka att det är nåt fel på mig. Så dåligt som jag är så måste du verkligen tycka om mig annars hade du kunnat hitta något bättre, du skulle inte hålla kvar vid något värdelöst. Eller är du bara så pass smart att du fattat att det är bättre att låtsas tycka om någon och ha ett förhållande för då behöver du inte jaga rätt på någon ny varje gång du vill ligga.
Det här är riktigt hemska saker att tänka om någon man tycker om såhär mycket, som man borde lita helt och hållet på, men jag tror att det är standard för alla jag tycker om mycket, ju mer jag tycker om någon och ju mer personen verkar tycka om mig ju mer ifrågasätter jag och hittar på anledningar till att dom inte skulle tycka om mig. För vad finns det att tycka om? Jag vet ju själv hur hemsk jag är, men det är väl som jag har hört innan, jag är underbar i början sen blir jag hemsk, och jag måste sluta med det men jag vet inte hur.
Det mesta av det här tänket om att du bara skulle utnyttja mig eller någonting försvann faktiskt från första gången vi träffades tills… ja, ganska nyligen. Det är väl just för att det är som det är, att jag är som jag är, innan var det okej men nu går det fan inte längre och kan vi inte träffas oftare så du slipper mitt dampande så kommer det inte hålla. Och ibland undrar jag vad det är för förhållande egentligen, att bara kunna träffa dig en gång i månaden, sova över två nätter sen dröjer det två månader till. Samtidigt vill jag inte att vi ska bo ihop och träffas varje dag, för då skulle vi tröttna på varandra, men det gör vi ju nu också.
Jag önskar jag hade kvar mobilerna så jag kunde läsa våra konversationer och se hur fint vi hade det en gång i tiden och hur bra vi funkade ihop. Det är nog bara min negativitet som talar, och min negativitet som blockerar att jag inte kommer på nåt att prata med dig om, allt är negativitetens fel och jag vet inte hur jag ska göra för att komma ifrån den. För det är inte bara att sluta, inte när det är så invant. Jag menar inte heller att vi inte passar hop längre, att vi har växt ifrån varandra eller borde göra slut. Absolut inte. Jag älskar dig så himla mycket, jag älskar din röst, hur vi håller på och gullar oss, hur du alltid har fina saker att säga, att vi alltid ska gå upp och ner för den där jävla backen med konstant motvind i, hur vi ligger i din säng och kollar på film eller gosar, hur du trycker i dig dina enorma lass mat, att du inte är så pinnsmal så jag slipper känna mig så fet och äcklig hela tiden, din klumpighet, ditt näsblod, till och med dom långa tråkiga tågresorna skulle jag sakna. Jag vill inte vara utan någon av dom sakerna, dom får mig att må bättre än någonting annat kommeri närheten av.
