Och vad är det för fel på mig nu då?
Varför har jag gråtit så mycket den här veckan? Visst att jag kan gråta mycket, och helt utan anledning, och ja.. allt sånt, men ändå, det har liksom känts stabilt nu ett tag, det har till och med känts riktigt bra och positivt, och jag har diggat till musik, velat sjunga och allting. Men nu känns det verkligen… nej, jag ska inte skiva verkligen, för det har känts betydligt värre. Men ändå, det känns som att jag borde dö, för alla tycker jag är jobbig, alla lider av att ha mig i närheten, och det känns som att det ända jag gör är att gnälla på allt och alla, men jag försöker åtminstone, det är vad jag vill säga men jag vet ju inte om jag försöker eller inte, hur vet man det?
Jag börjar till och med gråta till ”It Takes A Fool To Remain Sane”, och det är ingen sorglig låt, den är ju rätt uppåt och ja, varför inte inspirerande? Att göra van fan man vill och inte bry sig om vad andra tycker och inte anpassa sig till samhällets normer för det får en inte att må bra. Eller nåt, jag vet inte, jag kanske inte alls har fattat budskapet med låten.
Jag vill inte vara glad längre, jag vet inte, det känns inte bra längre, jag vill lägga mig och gråta och gråta tills jag dör. Jag vill inte ha nåt hopp längre, jag vill inte bli vän med Toni, eller dosti eller någon överhuvudtaget. Jag vill bara gräva ner mig och gömma mig för allt och alla. Jag vill ångra allt som har med Linnea att göra, fast hon har varit en av dom bästa saker som hänt mig hur man än vrider och vände på det. Men jag vill inte tänka så mer, jag vill bara tänka att hon är en liten äcklig hora som bara blev ihop med mig för att hon var så desperat efter att knulla någon, och aldrig tyckte om mig, jag skulle aldrig åkt till henne eller blivit ihop med henne eller blivit vän med henne eller ens mejlat henne. Jag skulle aldrig gjort någonting som jag gjorde med henne.
Jag vill inte fortsätta vara neutral och låta bli att tycka illa om någon och erkänna och ta på mig skulden för allt. Jag vill hata allt och alla och skylla allting på dom och göra dom till dom sammansvurna (vet inte ens om det är rätt ord jag använder men vem bryr sig) kräken som förstörde allting för stackars lilla mig.
Jag vill inte bli smal längre, eller ha kvar gsm eller göra någonting överhuvudtaget. Eller jo, jag vill skrapa av allt skinn från kroppen och håret på huvudet också när jag ändå är igång.
Men det går faktiskt inte riktigt, det går inte att ge upp, jag fortsätter trots allt att på nåt sätt vara positiv, när jag inte ens vill
vara det. Det känns liksom bra i bröstet på nåt sätt. Nästan som om jag vore kär eller nåt och det vet jag att jag inte är.
